Låt mig få torka dina tårar

Dina tårar, mitt barn. Dem gör så ont i mig. Likt de nålar du fick. Men du förstår det inte, såklart. Att det ändå är för din skull. För dessa sjukdomar. Det är så mycket mer hemskt med dem än de stick du får. Lilla älskling. Jag vet att det gör ont. Men låt mig få torka dina tårar, och hålla om dig en stund.

Jag måste lägga ner dig nu

Jag måste lägga ner dig nu, mitt barn. Men jag. Vill inte. Vill faktiskt aldrig. Men det där som ska förberedas. Packas ner. Och vi måste ju bege oss snart. Ska jag hinna få lite kaffe med mig? Om vi tar en stund i parken efteråt. Fast bara om du inte är alltför ledsen efter de elaka sticken. Och lite mascara vill jag ha på mig. Vagnen ska bäddas. Och alla fönster ska stängas. Så jag lägger försiktigt ner dig i din vagga. Och längtar tills jag får hålla dig igen.

Rädslor och Oro

Jag somnade med liten vid nattningen igår. Verkligen somnade, och vaknade igen när det var allt för sent. Men det var mysigt, så jag låg kvar en stund med liten ovanpå mig. Höll henne i handen, lyssnade till hennes andetag och funderade. Över allt det där underbara, men också det där som är mindre underbart. Det där som är hemskt. För så mycket kärlek som sköljde över oss i samma stund vi fick se vår dotter. Så mycket kärlek att det också öppnade upp dörren till en helt ny värld av rädslor och oro. För allt som kan hända, nu och senare. Och jag kan ha lätt för det där. Att se faror och risker. Att inte kunna tänka bort det när tanken väl är tänkt. Och nog är det en balansgång. För det är så vi kan skydda vårt barn, men vi vill inte heller vara allt för överbeskyddande. Att det faktiskt kan göra ont att älska.

Mitt lilla, lilla barn. Det finns inget jag önskar mig mer än all lycka och framgång till dig.imageimageimageVår eftermiddag i parken igår. Grenar som trillar från ovan? Tysta bin som plötsligt sticker till? Smittoämnen i gräset? Nej, mys i parken är ingen riktig fara.

Bekymmersamt med tiden

Tiden. Tiden tiden. Jag måste, MÅSTE lära mig att älska den. När minuterna tickar iväg likt sekunder. När en dag känns som bara några få timmar. När en vecka blir till en ny, och en ny, och plötsligt har en månad gått. Att inte låta den stressa en då. Tiden. 

I det lilla perspektivet: Jag är ju hemma. Det mesta kan väl ändå få ta den tid det gör.

Och i det stora perspektivet: Bara njuta av nuet. Låta tiden gå, för det som kommer efter. Det är ju underbart det också. Och alla minnena jag sedan har.

Men nu: Nu har en hel sommar nästan gått. Den som skulle bli så lång. För att jag skulle vara hemma varje dag. För att den började redan i maj, och säkert skulle vara en bit in i september. Fyra månader. Plus. Och jag och liten skulle bara vara. Hitta på utflykter. Träffa familj och vänner som hade semester. Massor. Så har den nästan gått oss förbi nu. Det stressar mig. Men bara lite. För jag har ju ändå älskade nuet och en hel framtid  kvar.

Och litens utveckling: När jag vill att tiden bara ska stanna, samtidigt som den ska gå. För jag älskar varje steg liten tar. Älskar att upptäcka tillsammans med henne. Men. Går det inte lite, lite för fort?!

DSC_0034

Note. Säger jag emot mig själv. Säkert. För när det gäller tiden, så tänker jag emot mig själv.

Katrinetorp utan bilder

Vad hände? Jag glömde ju bort att ta foto idag. På det vackra ställe vi besökte. Men så blir det när det finns flera att prata med. Det går helt enkelt  inte att komma ihåg allt. Vi får väl göra ett besök till inom kort.

Iallafall. Det blev en promenad vid Katrinetorp, och fika hos mina föräldrar. Bara en syster och hennes sambo var saknad. Mysigt när vi kan träffas sådär lite halvspontant

Nu ligger jag i soffan med en sovande liten, och inser att det kommer bli en sen kvällsmiddag idag.

De här andra bilderna av vår första sommar tillsammans

Dessa små, små stunder. Men. Så stora för mig. Låt mig få minnas dem för all framtid. Och känslan. Som när jag satt vid vattnet, och matade vår liten. När jag stod i hamnen och sjöng för liten som nöjt tittade ut över den spegelblanka ytan. När jag satt under äppelträdet, med en sovande liten i famnen. När älskling låg bredvid liten på en filt i gräset, sjöng och pratade. Alla dessa små, små stunder. De som inte fastnade på foto. Men som vi har ändå. Bilderna av vår första sommar tillsammans.

Jag hoppas att du sover gott, älskling

Som du sover nu, älskling. Alldeles, alldeles utmattad. Och det förstår jag, För tänk, så hårt du jobbat. Tänk allt du sett, hört och känt. Allt du luktat och allt du smakat. Tänk. Att du måste försöka förstå det där. Minnas, och minnas liknande. Och som du tränat dig på att själv göra, också. Att prata, äta och dricka. Ta dig runt och fånga in. Så mycket, hela dagen. Som du imponerar. Så. Jag hoppas att du sover gott, älskling.

image

Mer Ballong

imageOch vi vuxna. Vi roas visst också av den lilla ballongen. Inte bara av att se liten leka med den, men av att leka med den själv. För älskling blev nyfiken på, och började genast undersöka, hur tung vikten behövde vara för att ballongen skulle stanna på en höjd. En liten del av en bläckpenna, med en liten papperstuss i, och ballongen höll sig svävande på samma nivå. Så vi följde den alla tre när den svävade genom lägeneheten.

En liten ballong

Liten älskling. Du fick en ballong på festivalen idag, din allra första. Och som den lockar din blick. Får dig att le och sträcka ut dina armar. Och när den når dig, nuddar vid din hand eller panna. Som du nästan kiknar av skratt då. Liten älskling. Finns det något ljuvligare än att se och höra ditt skratt.. imageimage

Så, festivalen får tummen upp ändå. Bara för en liten ballongs skull.