Det känns så obekant nu

imageDet är grått ute idag. När hände det senast? Och hot om regn. Har det regnat alls sedan hösten officiellt tog vid? För så många soliga dagar vi haft i september, med långa härliga upptäcktsfärder i vagnen för liten. Letande efter fontäner och färgglada blomsterarrangemang. I klänning och tunn kofta. Solhatt! Och sköna kvällar med grillat på gården. Bara mörkret har fått oss att förstå. Och vi har spanat på träden. Tänkte att vi skulle följa förändringen. Men ännu är det få träd som har skiftat färg. Några har börjat, andra har tappat blad. Men mest är det bara grönt överallt.

Så den här gråfärgade himmeln. Vinden som drar och sliter i våra fönster. Ska det regna också?  Det. Det känns så obekant nu.

En lite bättre. En mycket snyggare.

imageSå står jag där vid vägkanten. Tror att jag kan göra mycket samtidigt. Att jag måste. Och att det ska gå undan. Trycka på automaten. Ny biljett för ny vecka. Nya veckor? Trycka på telefonens skärm. Läsa. Gunga på vagnen. Vad ska jag svara? Liten har visst tröttnat på utsikten nu. Och det förstår jag. Det har jag med. Automaten tuggar. Långsamt. Så. SkickaTryckte jag på boendeparkering? En vecka. Eller två. Gråt. Vi ska snart gå vidare, älskling. Då får du annat att titta på. Dra ut biljetten som är färdig nu. Och så. Det säger inte pang. Inte kras. Låter inte mycket alls, faktiskt. Böjer mig ner och tar upp. Men. Det är inte en. Inte två. Eller tre. Är det hundra sprickor. Kan jag ens se bilden bakom glaset nu?

Men jag har en ny telefon nu. En lite bättre. En mycket snyggare.

image

 

Lördagsfeeling och färska blommor

imageSmåstädar här hemma idag. Plockar lite här och flyttar runt på rosor lite där. Nynnande på litens visor. Öppnar fönster och släpper in den härligt höstsvala luften. För nog finns den där ändå, gömd bland brittsommarens värmande solstrålar. Fotograferar mina blommor för att de är så vackra. Fotograferar min sovande älskling för att hon är den vackraste.

Det är lördagsfeeling här hemma idag. En harmoni lite sådär utöver det vanliga. Är det rosorna som ger den underbara känslan. Eller är det känslan som gör rosorna så vackra.

Men nu får jag sluta att beundra. Beundra och begrunda. För nu vaknar hon, min liten.

imageimage

Då städar jag gärna igen

När man får skrubba bord. På och under. Längs med bordsben. Tvätta stol, golv och dyna. Lägga små plagg i blöt. Som senare ska tvättas upp. Och ändå. Ändå inte känna någonting annat än kärlek och stolthet. För hon försökte ju själv, min lilla lilla älskling.

Så mycket mer än jag någonsin trodde att jag kunde

När du kom till oss. Hur vi bara kunde sitta där och se på dig. Låta klockan bli alldeles för mycket. För vi var upptagna med att beundra. Beundra och beundras. Av dina små, små tår. Dina miner som blev till leende. Hur du sträckte på dina armar. Och sparkade med dina ben. Och vi lyssnade på dina ljud. Hörde skillnader från en dag till en annan. Lät ditt första joller värma oss under den sena vinterkyla som var. Och försiktigt, försiktig kände vi på dina mjuka kinder. Lät dina fingrar krama våra, och klappade dig över pannan.

Det har gått sex månader nu. Och vi fortsätter att titta. Fortsätter att lyssna. Och känna. Att beundra och beundras. Under alla de vakna stunder vi kan få med dig. Ändå får vi aldrig nog. Vi har fått se dig upptäcka. Se dig lära. Prova nytt. Och prova igen. Vi har fått höra så många nya ljud. Och kramat dig i massor.

Att ha fått dela alla dessa stunder med dig. Som nu har blivit till de vackraste av minnen. Vår älskling. Du är helt, helt underbar.

imageimageimageimage

Som du får mig att känna. Så mycket mer än jag någonsin trodde att jag kunde.

Att få fira liten, även när tårtan blir torr

imageSå bjöd vi in till kalas igår, en söndag mitt i september. Med paj, tårta och ballonger. Pompoms och kladdkakemuffins. Och när vädret ändå tog en vändning mot det sämre. Då var det alldeles lagom att tränga ihop oss i ett litet vardagsrum, och fira liten som blir 6 månader idag.

Den där känslan. Av att få ordna för mitt lilla barn. Pyssla och göra fint. Och liten som fick uppmärksamhet från så många nära. Kramades och delade ut pussar(?). Fick fina presenter. Lekte med ballonger och pompons. Och att hon ändå är så liten att hon slapp smaka på tårtan. Det var tur. För en torrare tårta..? Men. Jag blev inte så ledsen över det. Vi hade ju trevligt iallafall.

Och. Två saker. Det blev så tydligt och klart för oss igår.

  1. Vi behöver ett större boende.
  2. Jag behöver träna mig på tårtbakning inför framtidens alla kalas.

image

Så vi går brevid dig istället

När det händer något nytt. Något annat. Hur du tittar då. Intensivt, fokuserat. Och vi tittar också. Försöker att förstå vad det är du ser. Vad du upplever. För vi är så nyfikna. Men lilla barn, det är bara du som vet. Det är dina hemligheter. Tills du en dag vill dela det med oss. Så vi går brevid dig sålänge. Och försöker att visa dig världen.

image

När det blir för sent att somna om

Nja. Det känns väl ändå lite onödigt att vakna, och vara klarvaken, klockan sex en lördag. När barnet ändå sover. Men jag ligger kvar en stund i sängen och funderar över allt viktigt. Planerar för allt viktigt, och tänker att jag måste, MÅSTE börja skriva in i en kalender. För jag kommer inte längre ihåg sådär som jag gjorde förr. Och när jag sedan kommer ihåg, då är det omöjligt att göra just då. Så jag hämtar en kaffe (jo, jag får trycka på knappen själv också), och skriver en lista. Först på listan står kalender. Sist att skriva. Däremellan samtal,  ansökningar och det där som ska ses över.

Så. Då kan jag slappna av, tänker jag och känner sömnigheten återvända. Ögonen som vill slutas. Men nu är det för sent. Så jag hämtar silkespapper och en sax, och börjar pyssla till ljudet av mina sovande älsklingar.