Vi måste fortsätta mata vår eld med nytt och finare virke

By on 4 mars, 2017

imageAlltså, jag och min älskling. När vi har våra stunder tillsammans, när vi njuter av vårt nu och låter oss inspireras av livet. Det är då, just då, det händer.

Som om från tomma intet dyker en tanke upp, som blir till fler när vi pratar och drömmer. Ett påhitt, ett påfund, en idé. Och vi utvecklar, planerar för och känner så passionerat. Känner hur elden sprakar. Men så stannar det där. För det är lite svårt, lite skrämmande, och alltför mycket vi-gör-det-snart men-inte-riktigt-nu. Dagarna går. Veckor. Den känsla av eufori vi båda känt blir allt svagare, så svag att våra tankar kring idén blir flyktiga. Osammanhängande. Meningslösa. Elden blir till en glöd. Vi slutar att utveckla. Slutar att tänka. Slutar att drömma. Låter idéen sakta lösas upp, tills glöden slocknar och lämnar efter sig en gråaktig aska.

Men så händer det, att vi hittar tillbaka igen. Plötsligt minns vi vår idé så tydligt, plockar fram en annan och gör dem två till en. Vi pratar och drömmer. Vi utvecklar, planerar för och känner så passionerat. Den sprakande elden tänds åter igen, och en bild målas upp, med så vackra och klara färger. Och nu. Det här är ju inget svårt, inget skrämmande. Och visst kan vi göra det nu, just nu. Men det är ju just det. Vi måste göra det just nu. Ta ett steg för varje stund vi har. Hitta nya stunder när de vi har inte räcker till. Tänka och utveckla. Göra. Drömma och planera. Fortsätta att mata vår eld med nytt och finare virke.

Posted in: Okategoriserade
  1. Annika Leveau
    1 mars, 2017

    Den gåva du besitter, där svarta obetydliga tecken förvandlas till de vackraste ord, den måste du bevara och dela med dig av till världen.
    Din stolta storasyster